FOTOGRAF - JOHANNA KESKITALO - Min psykiska ohälsa och en vård som skiter i en

Min psykiska ohälsa och en vård som skiter i en
Jag tänkte nu skriva öppet om min psykiska ohälsa som pågått i flera år. 
Många kommer kanske känna igen sig, eller så gör dom inte det men jag behöver hur som helst få vara öppen om det på min egna blogg. Att leva med det är den värsta kampen jag vet. Det känns som man varje dag, när det är som värst, måste kämpa för att överleva.

Vissa gånger har jag inte ens vågat säga något för att jag är rädd att klassas som galen om jag skulle säga till alla nära och kära att jag faktiskt har röster i huvudet som trycker ner mig med det ena och det andra. Det kan vara saker som:
Det dröjde jättelänge innan jag ens vågade säga till både min mamma och min partner om det. Och vänner. Så fort min mamma fick reda på allt så kontaktade hon vårdcentralen. Dom sa att dom skulle ringa upp mig när dom får möjlighet till det. Men det gjorde dom aldrig. Idag pratade jag med mamma och berättade att jag senast i helg hade en så kraftig panikattack så jag kollapsade och slog i tinningen i en bordskant och tuppade av några minuter. Hon blev orolig och ledsen och frågade om dom från vårdcentralen inte hade ringt upp mig än. Jag svarade "nej för dom skiter i mig". Det faktum att dom faktiskt skiter i dom som behöver hjälp och dom som äntligen vågat sig fram till att be om den gör mig ännu mera ledsen. Hade jag inte haft min partner och så fin familj och alla dom fina vännerna så lovar jag att jag hade tagit mitt liv för längesen. Jag hade inte suttit här och skrivit det här nu. Men trots att jag har allt jag kan önska mig här i livet och ett mål med mitt liv som jag ser fram emot att nå så är det ändå en kamp att gå runt och aldrig få den hjälp som jag behöver för att bokstavligt talat överleva. 

Jag vill inte leva på mediciner eller så. Det är inte därför jag vill söka hjälp för det här. Det bästa vore ju om dom kan ge mig råd som kan hjälpa mig att hantera paniken och rösterna i huvudet när det är som värst. 

Jag sökte ju hjälp hos psykiatrin för några år sedan när jag hade fyllt 18. Jag berättade om situationen och att jag alltid lidit av psykisk ohälsa och var där för all hjälp som fanns tillgänglig. När jag gick ut därifrån var jag fast besluten att medicinerna som dom nämnde var det enda som kunde hjälpa mig så jag tänkte väl "jaja, jag testar". Istället för att hjälpa mig så gjorde dessa mediciner att jag bara mådde sämre. Jag hallucinerade om så pass hemska saker att jag kunde ligga i sängen och skaka och skrika av skräck. Det var jättemånga gånger som min pappa kom i panik och oro springandes till mitt rum och hittade mig i sämre skick än tidigare. Alla gånger höll han mig i famnen och försökte lugna mig och sista gången sa han till mig "Du ska nog inte ta dom där medicinerna igen". Jag höll med honom så jag slutade ta dom och sedan kastade jag dom. 

Sedan dess har jag klarat mig själv och det funkade väl men under åren har det hänt en massa saker som jag inte tänker ta upp här men dessa saker har gjort ALLTING mycket värre och ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag kommer orka. Jag vill bara ha hjälp. Så jag kan lära mig att hantera allt vad det innebär med psykisk ohälsa, på ett bra sätt. För varje gång känner jag att jag håller på att bli en fara för mig själv och andra eftersom när jag får panik och mår riktigt riktigt dåligt så kan jag bli så arg att jag kastar saker omkring mig. Eller så skadar jag mig själv genom att skära djupa sår i huden som tar lång tid på sig att läka.

Jag vill inte ha det så. Och jag beundrar verkligen alla som stått ut med mig när jag haft det som värst. Jag vill bara ha hjälp som sagt och jag hoppas att jag får det så småningom.

ღ Johanna