FOTOGRAF - JOHANNA KESKITALO - Allmänt

Min psykiska ohälsa och en vård som skiter i en
Jag tänkte nu skriva öppet om min psykiska ohälsa som pågått i flera år. 
Många kommer kanske känna igen sig, eller så gör dom inte det men jag behöver hur som helst få vara öppen om det på min egna blogg. Att leva med det är den värsta kampen jag vet. Det känns som man varje dag, när det är som värst, måste kämpa för att överleva.

Vissa gånger har jag inte ens vågat säga något för att jag är rädd att klassas som galen om jag skulle säga till alla nära och kära att jag faktiskt har röster i huvudet som trycker ner mig med det ena och det andra. Det kan vara saker som:
Det dröjde jättelänge innan jag ens vågade säga till både min mamma och min partner om det. Och vänner. Så fort min mamma fick reda på allt så kontaktade hon vårdcentralen. Dom sa att dom skulle ringa upp mig när dom får möjlighet till det. Men det gjorde dom aldrig. Idag pratade jag med mamma och berättade att jag senast i helg hade en så kraftig panikattack så jag kollapsade och slog i tinningen i en bordskant och tuppade av några minuter. Hon blev orolig och ledsen och frågade om dom från vårdcentralen inte hade ringt upp mig än. Jag svarade "nej för dom skiter i mig". Det faktum att dom faktiskt skiter i dom som behöver hjälp och dom som äntligen vågat sig fram till att be om den gör mig ännu mera ledsen. Hade jag inte haft min partner och så fin familj och alla dom fina vännerna så lovar jag att jag hade tagit mitt liv för längesen. Jag hade inte suttit här och skrivit det här nu. Men trots att jag har allt jag kan önska mig här i livet och ett mål med mitt liv som jag ser fram emot att nå så är det ändå en kamp att gå runt och aldrig få den hjälp som jag behöver för att bokstavligt talat överleva. 

Jag vill inte leva på mediciner eller så. Det är inte därför jag vill söka hjälp för det här. Det bästa vore ju om dom kan ge mig råd som kan hjälpa mig att hantera paniken och rösterna i huvudet när det är som värst. 

Jag sökte ju hjälp hos psykiatrin för några år sedan när jag hade fyllt 18. Jag berättade om situationen och att jag alltid lidit av psykisk ohälsa och var där för all hjälp som fanns tillgänglig. När jag gick ut därifrån var jag fast besluten att medicinerna som dom nämnde var det enda som kunde hjälpa mig så jag tänkte väl "jaja, jag testar". Istället för att hjälpa mig så gjorde dessa mediciner att jag bara mådde sämre. Jag hallucinerade om så pass hemska saker att jag kunde ligga i sängen och skaka och skrika av skräck. Det var jättemånga gånger som min pappa kom i panik och oro springandes till mitt rum och hittade mig i sämre skick än tidigare. Alla gånger höll han mig i famnen och försökte lugna mig och sista gången sa han till mig "Du ska nog inte ta dom där medicinerna igen". Jag höll med honom så jag slutade ta dom och sedan kastade jag dom. 

Sedan dess har jag klarat mig själv och det funkade väl men under åren har det hänt en massa saker som jag inte tänker ta upp här men dessa saker har gjort ALLTING mycket värre och ärligt talat så vet jag inte hur länge till jag kommer orka. Jag vill bara ha hjälp. Så jag kan lära mig att hantera allt vad det innebär med psykisk ohälsa, på ett bra sätt. För varje gång känner jag att jag håller på att bli en fara för mig själv och andra eftersom när jag får panik och mår riktigt riktigt dåligt så kan jag bli så arg att jag kastar saker omkring mig. Eller så skadar jag mig själv genom att skära djupa sår i huden som tar lång tid på sig att läka.

Jag vill inte ha det så. Och jag beundrar verkligen alla som stått ut med mig när jag haft det som värst. Jag vill bara ha hjälp som sagt och jag hoppas att jag får det så småningom.

ღ Johanna
Natur

Hej!
Igår var jag ute och fotograferade igen. Kändes som att det var en bra dag för fotografering för alla bilder som jag tog blev perfekta på första klicket. Detta gjorde mig otroligt glad!

Jag hade även tur som hann fotografera kråkan eftersom det bara var en spontan fotografering av den. Upptäckte den när jag gick omkring där och letade ställen att fota så jag fick vara snabb med att plocka upp alla kameradelar och plocka ihop dom. Gissa om jag blev lite stressad? Jag tänkte att den kommer säkert hinna flyga iväg men icke! Riktigt bra bild blev det så jag är verkligen nöjd.

Hoppas ni gillar bilderna lika mycket som jag gör. Framför allt himlen som var så vacker igår.
Johanna
Drömmen om en sagohäst
Inatt hade jag en otroligt bra dröm.
Jag drömde att jag var i ett stall. I det stallet fanns det en riktigt fin, vit häst. Först hade jag ingen aning om vilken ras det var men när jag tittade närmare på det fina stoet så såg jag att det var en islänning. Tjock man och svans och ganska rund om magen som ston brukar vara. Det här stoet hade just fölat och stod tillsammans med sin unge och tittade tillbaka på mig. I samma veva kör ägaren till hästen in på gården.

Stalldörren stod öppen så jag såg tydligt en bil som parkerade utanför som för att packa in utrustning och andra saker från stallet i bagaget. Jag antog direkt att hon skulle ut på tävling och när hon kliver in i stallet för att hämta alla saker så hälsar hon glatt på mig och jag frågar om det är hennes häst eftersom hon tog täcken som hängde utanför boxdörren. Hon svarade ja och var jättetrevlig mot mig och frågade om jag inte hade lust att hjälpa till att packa in saker i bilen eftersom hon hade lite brottom.

Det gjorde jag med glädje och undertiden pratade vi hästrelaterade saker och även om mina erfarenheter kring hästar. Tillslut frågade jag om jag inte skulle kunna få bli hennes medryttare. Hon svarade då tillbaka "Självklart, du får gärna ta en ridtur nu med en gång om du vill medans jag packar in resten av grejerna". Jag blev helt paff men överlycklig och sprang in till stallet igen, till den här vackra vita hästen. Just när jag stod där igen och tittade in i stoets vackra ögon så tog drömmen slut för att jag vaknade. 

Jag har ju haft planer på att köpa en häst länge nu. Jag har till och med haft en egen häst som fick somna in i april och det är även honom som ni ser på tredje bilden i min header. Men mina inköpsplaner har inte direkt varit en vit islänning. Så jag blev lite förvånad över att det var en dröm om just en sådan häst. Men gud vad vacker hon var. Som en riktig sagohäst. Jag minns fortfarande bilden av det där vita ansiktet med dom mörka ögonen trots att det är några timmar sedan som jag vaknade. När jag väl har sparat ihop pengar till en häst så tror jag att jag kommer slås av beslutsångest. Men jag hoppas iallafall att jag tar ett klokt beslut då som jag inte kommer ångra. Trots att det förmodligen kommer finnas tusen fina hästar att välja mellan.
 
Lånad bild från Paulina Althin. Här har hon fotat sin vackra islandshäst Pinnen.
Om ni klickar på bilden så kommer ni till hennes instagram.

Johanna